Om boken: år / Jag har länge velat skriva om pansarvärnsbesättningar, jag började till och med i "Rotten Tree", men där handlingen tog en annan väg, resultatet blev en roman om kårcheferna, när det stod klart att endast tyska infanteridivisioner verkade i Osovets-området. Hjälten i denna bok: en helt "galen" person. Den beskriver hur kriget kunde ha gått om inte felaktiga idéer om hur pansarvärnsartilleriet skulle fungera hade segrat under förkrigstiden och i krigets inledande period. Tyvärr, under flera år av kriget överlät Röda armén initiativet till tyska motoriserade enheter, vilket i hög grad påverkade resultatet av krigets två första år. Pansarvärnsförsvar på slagfältet, kapabelt att stå emot den tyska offensiven, skapades bara två år efter att den började, och även då, fram till slutet av kriget, var det mycket, mycket svårt att stoppa tyska genombrott. Det är omöjligt för den moderna läsaren att föreställa sig hur mycket tålamod, ansträngning och tid som krävs för pansarbesättningar, som stöds av "tigrar" och "pantrar", vars besättningar skyddas av 100 mm Krupp-pansar, och du är skyddad från dem endast genom en 6 mm vapensköld och spridda grenar kamouflera eller ett nät med dem. Tyvärr, det förhastade avlägsnandet av ZiS-2-kanonerna från service och produktion, avlägsnandet från tjänst och förkortningen av pipan på 76 mm divisionspistolen satte pansarvärnsstyrkorna i mycket svåra förhållanden. Men de överlevde, även om de skämtade mörkt om längden på sina fat och livslängden för deras besättningar.